forum för socialterapi

Antroposofin som möjlighet till fördjupning
Från skyddade miljöer till öppna samhällen

Tidigare publicerad i LÄS  Text: T.S.
Får läkepedagogiken omformas så att den även passar för vuxna människor med funktionsnedsättning? Eller måste man hålla sig strikt till det som Rudolf Steiner gav med tanke på barn? Diskussionen hettade till ordentligt när socialterapin infördes som begrepp i Sverige.

Läkepedagogiska verksamheter utgör pedagogiska öar som bygger sitt arbete på Läkepedagogiska kursen som Rudolf Steiner höll 1924 i Dornach. Dessa små provinser är ofta genomgestaltade med tanke på utformning och innehåll. Hänsyn är tagen till miljö och omgivning. De läkepedagogiska hemmen vill av förklarliga skäl avskärma intrycken från yttervärlden, för att med ett personligt bemötande om möjligt läka och lindra de svårigheter som barnen fått med sig in i livet.
I Sverige har det äldsta läkepedagogiska hemmet varit verksamt i mer än 70 år och vunnit uppskattning hos många berörda. Naturligtvis har kritik riktats från olika håll mot den läkepedagogiska rörelsen, konstigt vore det väl annars.
Den läkepedagogiska behandlingsidén utgår från en filosofisk medicinsk inriktning, genom att i behandling och utveckling tala om en tredelad människobild. Rudolf Steiner betecknar människan som ett tredelat väsen bestående av kropp, själ och ande. De två första leden kan allmänt accepteras, med frågetecken runt själ. Talar vi om ande är vi i naturvetenskaplig mening inne på religionsvetenskapligt område.
Trots dessa begrepp har läkepedagogiken vunnit respekt i många sammanhang, både när det gäller behandlingsframgångar och sättet att ta hand om barn med funktionsnedsättning.  Ett av de största acceptansproblemen är att ett “andligt skådande” fordras i förståelsen av den antroposofiska människobilden. Här kommer ett dilemma in: vad du intellektuellt kan åstadkomma genom att följa en kunskapsmässig utvecklingsväg som tar slut genom att du måste överge tankeförmågan för ett troende. Tro är svagheten i rationellt tänkande, tänkandet är begränsat med hänsyn till individens förmåga. Det elitistiska tänkandet skapar övermänniskan som anses ha ”övernaturliga” talanger som exempelvis klarseende. Med detta har en svag punkt definierats som endast en liten del av mänskligheten kan antas ha tillgång till, nämligen ett andligt klarseende.
Eller är det så att människan ännu ruvar på dolda talanger som sakta utvecklas och som börjar komma i dagen? En värld som är fördold för de allra flesta men som öppnas för fler och fler.
Vi kanske befinner oss i ett paradigmskifte där en allt större del av mänskligheten närmar sig en tröskel mellan det andliga och det materiella. Nya – eller kanske sovande – organ utvecklas för att skåda det idag osynliga. Vi kan klart konstatera att vi omges av en mängd olika krafter som vi ännu bara kan ana.
Så har den läkepedagogiska impulsen verkat i snart hundra år. Tusentals medarbetare har arbetat i de olika hemmen runt om i världen och därigenom kommit i kontakt med grundimpulsen i antroposofin. Flera har haft möjlighet och kunnat ta till sig det stora och nyskapande i Rudolf Steiners tankevärld. Antroposofin har gett oss en kunskapsväg och en möjlighet till fördjupning av människans förmåga att förstå sig själv och världen inklusive kosmos.

Faran är stor att man fastnar i en given form, förlamad och oförmögen att föra impulsen vidare. Man vågar inte ta nya initiativ för man vet inte vad Rudolf Steiner skulle ha för synpunkter i den tid vi lever i. Detta kan leda till att impulsen stelnar istället för att en kreativ utveckling kan fortgå.
När socialterapin och då Järnamodellen försiktigt introducerades, möttes den av just osäkerheten om det var rätt att omforma läkepedagogiken och föra med den in i socialterapin.
Övergången från barn- och ungdomsåldern till vuxenlivet var ett tema för samtal och diskussioner under flera år i början av 1980-talet. Kanske berodde det på att Steiner inte hade gett någon ”Socialterapeutisk kurs” som motsvarade Läkepedagogiska kursen. Samtalen ledde mer i riktning mot en fortsatt läkepedagogik men läraren ersattes av arbetsledaren. Vi som arbetade med frågan var mer inne på att anknyta till den tid vi befann oss i då, inte hur det var femtio år tidigare.
Läkepedagogiska Instituts Förbund (LIF), en sammanslutning mellan läkepedagogiska hem i Järnatrakten samt några enstaka vuxenverksamheter, ombildades 1993/94 efter moget övervägande till Läkepedagogiska och Socialterapeutiska Förbundet (LSF). Socialterapin som begrepp var därmed införlivat och accepterat i våra egna kretsar 10 år efter att de första stegen tagits. Hos myndigheterna hade begreppet funnits ett antal år.
Vi ansåg att den rådande tidsandan med omsorgslagen, integrering i samhället och dess funktioner, respekt och ödmjukhet inför den enskilde var en adekvat väg att fortsätta på, en modern tolkning av det som Steiner gett oss att arbeta vidare med. Vi analyserade tidsandan, de ekonomiska möjligheterna, det rådande klimatet inom olika områden med sikte på att föra in den antroposofiska grundimpulsen, att människan är ett fysiskt, själsligt och andligt väsen i ett gudomligt kosmos.
Socialterapin är inte en läkande pedagogik. Den vill vara ett instrument för vuxna med funktionshinder att hitta sociala sammanhang som kan verka terapeutiskt på kropp, själ och ande – genom anpassade boendeformer adekvata arbetsmöjligheter, medicinska terapier, folkbildning och utvecklande fritid. Socialterapin kan se väldigt olika ut i världen, den är inte bara ett Järnafenomen. Begreppet har från början använts i Camphillrörelsen vars grundare är Karl Konig.