forum för socialterapi

Text: T.S  tidigare publicerad i LÄS

Kärnvärdena och arbetets betydelse.

Daglig verksamhet – arbete en laglig rätt.

I insatserna för särskilt stöd och service (LSS 9§) vet vi att daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete har en stark laglig förankring.

I kärnvärdena som antagits av de läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheterna i Sverige heter det “ Inom våra verksamheter anser vi att det skapande elementet är nära förbundet med känslan av harmoni och välbefinnande. Därför vill vi möjliggöra för varje individ att ge utlopp för sin inneboende kreativitet. Detta sker såväl i skolan som i verkstäder och i boendemiljön. Skådespel, musikutövande och konserter, att umgås med färger, textilier och andra material är självklarheter hos oss.
I en vuxen människas liv intar arbetet en central plats. Att hitta en gemenskap, att få känna sig behövd, att hitta en meningsfylld uppgift, är särskilt viktigt för en person med funktions-hinder. Genom detta blir funktionshindret relativiserad och personen får möjlighet till ett skapande och rikt liv.”
I förarbetet till LSS-lagen poängteras livskvalitet och delaktighet. Arbete gäller inte bara materiell välfärd – utan svarar även mot grundläggande mänskliga behov av gemenskap, utveckling och meningsfull tillvaro. Detta gäller ca. 40.000 personer i Sverige.
En enorm utveckling har skett de senaste 40 åren vad gäller synen på de funktionshindrade och deras möjligheter till ett liv och arbete i det öppna samhället. Avvecklingen av de stora institutionerna satte fokus på de funktionsnedsattas situation och omsorgslagens tillkomst medförde en satsning av resurser för denna grupp. Idag finns en mängd olika möjligheter till daglig verksamhet både i institutionsform och i den privata företagssektorn.
Från att  överhuvudtaget  inte haft möjlighet till sysselsättning finns i dag en mängd olika möjligheter och det har visat sig att en inte obetydlig ekonomi härvid har skapats. Vi kan i det senare fallet tala om integration i verkliga livet. Att arbetet har en viktig roll för alla oavsett funktionsstörning är idag en självklarhet. Arbete betyder att materiella och immateriella saker och tjänster som människor behöver eller önskar, tillverkas eller erbjuds genom bearbetning av en mängd olika material och säljs till de som har behov av dessa. Vid detta tillfälle uppstår en ekonomi. Den enskilda människan ger ifrån sig av sin egen kraft till andra, och de andra människorna ger av sin kraft för att täcka mina behov. Det är så vårt moderna samhälle är uppbyggt. (sociala grundlagen RS)
Genom hjälpmedel och arbetsledarens pedagogiska insats kan även relativt svåra arbetsuppgifter utföras av personer med  arbetshandikapp. På så sätt har vi fört fram de funktionshindrade till en ny position med möjlighet till arbete som andra människor eller företag eftersöker och önskar.
Detta är en central och viktig aspekt i  FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter  som antogs i slutet av 2006 och den 30 mars 2007 undertecknades av ett 70-tal länder, däribland Sverige.

Redan på 80-talet diskuterade FN: s Generalförsamling att ta fram en konvention om mänskliga rättigheter och funktionshinder. Förslagen om en sådan konvention vann då inget gehör utan istället utarbetades FN:s Standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Det vanligaste argumentet mot en
konvention var att det inte behövdes eftersom det redan fanns konventioner om mänskliga rättigheter som gällde alla människor, även människor med funktionshinder. Argumenten för en ny konvention var att befintliga konventioner visserligen gällde även för människor med funktionshinder, men funktionshinder stod inte uttryckligen i
konventionstexterna och det arbete som utfördes på internationell och nationell nivå för att förverkliga rättigheterna riktade sig inte till människor med funktionshinder. Trots att det fanns ett tydligt samband mellan funktionshinder och dåliga levnadsförhållanden och att Standardreglerna pekade på vad som behövde göras uppmärksammades detta ofta inte som diskriminering och brott mot de mänskliga
rättigheterna. En ny konvention om mänskliga rättigheter och funktionshinder sågs som oumbärlig för att skapa den uppmärksamhet som behövdes.