forum för socialterapi

Tankar till “lön för mödan”.
Text: T.S.

Arbete är en mänsklig verksamhet som genererar ekonomiskt värde i form av vara eller tjänster. En part köper den andres tid mot att arbete utförs.
Resursen kallas arbetskraft och kan vara lönearbete (i planekonomiska termer) karriärsarbete (fria marknaden) det hela utspelar sig på en arbetsmarknad.

Som ersättning för mödan (arbetet) erhålls lön.

I dag skapar vi arbetstillfällen i den dagliga verksamheten allt efter förmåga, fantasi och begåvning. På så sätt har en mängd verksamheter uppstått de senast 40-åren. Dels med egen produktion och produkter samt uppdragsproduktion. I de flesta fall då det gäller uppdragsproduktion är enhetsbetalningen låg och som inte på långa vägar bekostar de fasta och rörliga utgifterna för verksamheten.
Det gemensamma för alla dessa verksamheter är att de skapats ur å ena sidan omsorgslagens tillkomst den andra sidan den enskildes behov, önskningar och möjligheter. Med andra ord en  motsats till normalt företagande där  marknaden efterfrågar en tjänst eller produkt och sedan anställs medarbetare efter dessa behov.

Om vi beaktar de ca. 55 tusen personer som har insatser enl. LSS är vidden av olikheter stora, behoven likaså. Gemensamt för gruppen är att de i första hand ej kan stå till arbetsmarknadens förfogande, då arbetshindret är för stort. Den ena parten är inte beredd att köpa den andres arbetsförmåga.

“ Dagens arbetstagare kräver inneboende kvaliteter i arbetet – att
själva arbetsaktiviteten ska vara tillfredsställande. Det är inte så
att dagens anställda inte är villiga att jobba, men det ställs nya krav
på arbetets innehåll.”

Med omsorgslagens införande -68 nu (LSS) betalar det allmänna det vill säga skattebetalarna kostnaderna för boende och daglig verksamhet. Daglig verksamhet är en rättighet för den enskilde vuxne och en skyldighet för kommunen att erbjuda. Det finns även beslut på att den som har insatsen daglig verksamhet har rätt till habiliteringsersättning per närvarotimma. Detta är ingen lön (idag). I övrigt har man rätt till pension som till del skall betala hyra i boende samt övriga ev. kostnader.
De grupper vi  talar om är den grupp som inte är aktuell för arbete på den öppna arbetsmarknaden, utan i behov av extra resurser för att klara det dagliga livet. Det kan vara personlig assistent, ständig tillsyn osv.
Sedan har vi en grupp som generellt uttryckt presterar ett arbete, som är glada och mycket tillfredställda med att gå till arbetet, och som upplever att de har ett arbete,  är medvetna om detta.
Här är det en annan sak. Här skulle man kunna tala om “lön” i någon form. Ett exempel: På Tuna Pack väljer företag att lägga ut arbete i stället för att ev. anlita låglöneländer.
Betalningen för utfört arbete är i de flesta fall långt under vad som är gängse på ordinarie arbetsmarknad. Dock är det ett i många fall utomordentligt bra arbete för våra arbetstagare.
Skulle hänsyn tas till lön, arbgivar.avg. försäkringar ev. sänkt pension mm. skulle lönen för arbetet inte räcka särskilt långt. I lågprisländerna till en tallrik ris.

Det finns verksamheter där “lön” skulle vara adekvat med den definition av arbete som nämns i början.

Två regleringsfaktorer finns idag.
Pension
Hab-ersättning

Pensionen är komplicerad att ändra till lön och kräver förmodligen regeringsbeslut.
Eventuellt stort motstånd från handikapprörelsen.

Habersättningen skulle vara en framkomlig väg att kalla för lön, dock är risken stor att den blir skattepliktig, ingå i regelverket för inkomst av tjänst, vilket den inte är idag. Här skulle en beräkning kunna göras som grundar sig på intäkter på utfört arbete, minus kostnader hänförda till produktens framställning.

En utveckling åt hållet lön är en känslig fråga, då eventuellt alla inte kommer ifråga. Vilka ska få lön, vilka får inte. Ska alla få lön, blir lön urholkat och ett negativt ord utan egentligt innehåll. Många tankar behöver födas och diskuteras innan svaret visar sig. Man bör även fundera på vad som uppenbaras om vi kidnappar ett ord som redan har ett bestämt innehåll. Kan detta då ses som en desperat åtgärd för att försköna något som inte är vad det skulle vilja vara.